Utgifter inom den gemensamma jordbrukspolitiken

Diagrammet nedan visar hur stor andel av EU-budgeten som har gått till den gemensamma jordbrukspolitiken per år. Andelen har minskat under de senaste 40 åren, från 65,5 % 1981 till cirka 23,5 % 2022. Denna minskning har fortsatt även efter successiva utvidgningar av EU.

Att en allt mindre del av EU:s utgifter går till den gemensamma jordbrukspolitiken beror främst på reformerna av jordbrukspolitiken och att en allt större del av utgifterna går till andra politikområden. De kraftiga minskningarna under 2021 och 2022 är kopplade till de stora utgifterna inom NextGenerationEU.

^{Källa: Den gemensamma jordbrukspolitikens utgifter, Europeiska kommissionen, GD Jordbruk och landsbygdsutveckling (redovisningsrapport). EU:s utgifter: Europeiska kommissionen, GD Budget.}

Diagrammet nedan visar vad utgifterna inom jordbrukspolitiken har använts för under årens lopp, mot bakgrund av diverse jordbruksreformer.

• På 1980-talet gick den största delen av jordbruksbudgeten till marknadsmekanismer (offentliga inköp, även kallade interventioner, samt exportsubventioner). Utgifterna för detta steg i slutet av 80-talet på grund av överskott av jordbruksprodukter.
• Marknadsprisstödet minskades genom 1992 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken och ersattes av producentstöd i form av direktstöd. Satsningarna på landsbygdsutveckling ökade också.
• Reformerna fortsatte genom Agenda 2000. Landsbygdsutveckling infördes som en andra pelare i jordbrukspolitiken.
• Genom 2003 års reform frikopplades den största delen av direktstödet från den nuvarande produktionen eftersom stödet baserades på jordbrukarens historiska intäkter. Utgifterna för landsbygdsutveckling fortsatte att öka.
• Genom ”hälsokontrollen” 2008 fortsatte reformen av jordbrukspolitiken, med en fortsatt minskning av marknadsstödet.
• Genom reformen 2013 fortsatte man att göra jordbrukspolitiken mer marknadsorienterad samtidigt som kopplingen mellan frikopplat direktstöd och miljö- och klimatåtgärder stärktes.
• Trots successiva utvidgningar av EU har de totala jordbruksutgifterna som en andel av EU:s BNP faktiskt minskat, från 0,54 % 1990 till 0,36 % 2022. Storbritanniens utträde innebar en relativ ökning till 0,38 % av EU:s BNP 2021.

^{Källor: Den gemensamma jordbrukspolitikens utgifter: Europeiska kommissionen, GD Jordbruk och landsbygdsutveckling (redovisningsrapport). 2023 års budget: GD Budget. BNP: Eurostat. Årliga utgifter i löpande priser.
*2023: budgetbelopp.}

Diagrammet nedan visar vad utgifterna inom jordbrukspolitiken har använts för sedan 1980-talet, mot bakgrund av de senaste reformerna.

• Sedan 2015 omfattar direktstöd både obligatoriska och frivilliga stödordningar, beroende på EU-ländernas val.
• De skuggade delarna av pelarna visar en inriktning på miljömässig hållbarhet. De motsvarar miljöanpassningsstödet (2015–2022) och miljösystemen (2023) samt den andel av anslaget för landsbygdsutveckling som avsatts för miljö- och klimatrelaterade åtgärder.
• Utgifterna för annat marknadsstöd under de senaste åren har främst gått till nationella program för vin, producentorganisationer inom frukt- och grönsakssektorn, programmet för utdelning av frukt och grönsaker i skolan och av skolmjölk, säljfrämjande åtgärder för jordbruksprodukter och biodling.

^{Källor: Den gemensamma jordbrukspolitikens utgifter under de senaste åren: Europeiska kommissionen, GD Jordbruk och landsbygdsutveckling (redovisningsrapport), 2023 års budget: GD Budget. BNP: Eurostat och Global Insight.
*2023: budgetbelopp.}

Jordbrukets faktorinkomst är den inkomst som genereras av jordbruket och som används för att betala 

• lånade/hyrda produktionsfaktorer (kapital, löner och markarrenden)
• egna produktionsfaktorer (egen arbetskraft, kapital och mark).

Faktorinkomsten är ett bra sätt att mäta hur förändringar i nivån på det offentliga stödet (dvs. direktstödet) påverkar jordbrukarnas förmåga att återbetala kapital, betala löner och arrenden samt få behållning för egna produktionsfaktorer. Denna inkomstindikator gör det lättare att göra jämförelser mellan olika EU-länder, där andelen egna och externa produktionsfaktorer ofta skiljer sig stort åt.

Skillnader mellan olika EU-länder:

• Många producenter i EU är mycket beroende av offentligt stöd (t.ex. av direktstödet och landsbygdsutvecklingsfonderna). Den genomsnittliga andelen direktstöd av jordbrukets faktorinkomst i EU var 23 % 2017–2021. Detta visar dock inte de stora skillnaderna mellan EU-länderna, där direktstödet går från 20 % eller mindre i Cypern, Italien, Malta, Nederländerna och Spanien, till mer än 40 % i Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Sverige och Tjeckien. Om man räknar med alla subventioner var det totala EU-stödet av jordbruksinkomsten 32 % av den genomsnittliga jordbruksinkomsten i EU.
• Denna stora variation i andelen offentligt stöd av jordbruksinkomsten återspeglar den nuvarande fördelningen av stöd i EU-länderna (som främst baseras på skillnaderna i jordbruksstrukturen i vart och ett av dem). Variationen beror också på EU-ländernas specialiseringar i olika sektorer och på skillnader i jordbrukets konkurrenskraft inom EU.

<sup>Källor: CAP:s utgifter: Europeiska kommissionen, GD Jordbruk och landsbygdsutveckling (redovisningsrapport).
* Dessa medlemsländer mottog utbetalningar från NextGenerationEU 2021.</sup>